Det bysantinska riket

Judith Herrin, Det bysantinska riket. Höör: Agerings, 2009.

av Helena Bodin

Då Judith Herrin, professor i senantika studier och bysantinologi, tillika arkeolog, ställdes inför uppgiften att försöka förklara vad bysantinsk historia är för ett par hantverkare som reparerade hennes tjänsterum på King’s College i London stötte hon omedelbart på problem. Det här var hon inte förberedd på, trots att hon undervisat i ämnet i åratal. Av de intresserade hantverkarna fick hon så idén att skriva en bok just för dem, med utgångspunkt i deras fråga.Byzantium – the surprising life of a medieval empire kom ut 2007, i Penguin Books 2008. Den svenska översättningen, Det bysantinska riket, slogs inför jul året därpå upp stort av en av bokklubbarna, sida vid sida med Kerstin Ekmans senaste roman, med orden ”Följ med till Bysans dramatiska historia”.

Anekdoten om professorn som på sitt eget tjänsterum överraskas av vanliga människors frågor kunde ha stannat vid en tom gest, en inledande flört med en tilltänkt läsekrets. Men så har det inte blivit. Herrins vilja att på ett annorlunda sätt berätta om och förklara vad Bysans är genomsyrar hela boken och blir synlig redan i innehållsförteckningen. Det Bysans som framträder är mångfasetterat, och dess förutsättningar och uttryck beskrivs bäst i plural, till exempel i rubrikerna ”Bysans grundvalar” och ”Bysans i olika skepnader”. Rubrikerna visar också att boken inte är uppbyggd kring ett faktum utan av skeenden. Här berättas om övergången från antiken till medeltiden och om hur Bysans blir en medeltidsstat. Att det just rör sig om en skildring av imperiets liv, snarare än av dess i efterhand konstaterade död, återspeglas också väl av den engelska underrubriken, The surprising life of a medieval empire, som på ett trivsamt sätt alluderar på populärt hållna skönlitterära biografier.

Som författare är Herrin ofta närvarande som ett tydligt jag och tilltalar läsaren som ett du. Hon vill få sin läsare att förstå att en berättelse om Bysans som enbart tar upp det sensationella – det färgstarka, chockerande och tragiska – inte skulle innebära en förhöjning utan tvärtom en utslätning, en reduktion. Hon skriver: ”Jag ville att de – och du som läser denna bok – skulle förstå varför Bysans också är svårgripbart, svårplacerat och ibland otydligt.” Ibland utgår hon från egna upplevelser och intryck från resor, från ”fysiska erfarenheter”. Hennes strävan är att hålla läsaren intresserad fram till slutet, och hon poängterar: ”Framför allt vill jag att du ska förstå hur den moderna västvärlden – som utvecklades från Europa – inte hade kunnat existera om den inte hade skyddats och inspirerats av vad som hände längre österut i Bysans”.

Genom att välja ut vissa händelser, monument och individer ur Bysans’ historia att berätta om inom den vedertagna kronologiska ramen lyckas Herrin med sin föresats att förmedla en rikare förståelse av Bysans. Hennes val har fallit bland annat på staden Konstantinopel, vördandet av ikonerna, slavernas apostlar Kyrillos och Methodios, den grekiska elden, eunuckerna, Maria Argyropoulainas gaffel, tornen i Trapezunt, Arta, Nicaea och Thessaloniki samt belägringen 1453, som alla ägnas egna kapitel. Även Ravennas mosaiker, Hagia Sofia, hovlivet, Athos, Anna Komnena och korstågen är viktiga hållpunkter.

Att framställningen också cirkulerar kring tre oundgängligt viktiga teman – ekonomi, religion och maktfrågor – görs däremot inte till någon huvudsak. Först efter avslutad läsning slås man av insikten att varken de ekonomiska eller religiösa frågorna har dribblats bort av Herrin. I stället har de om och om igen kombinerats för att ge en allsidig förståelse av de skeenden och öden hon valt att skildra mer i detalj, liksom av maktspelet på olika nivåer som det finns gott om exempel på – mellan trosuppfattningar, de tre könen (eunuckerna inräknade), tronpretendenter, militärer och riken.

Det är välgörande att se hur händelser som annars brukar traderas som rena anekdoter, till exempel att Konstantin den store lät döpa sig först på dödsbädden, här motiveras och görs mänskligt begripliga. Ett annat komplext problem som vinner stort i förståelse då Herrin tar upp det är striden för och emot ikonerna, där hon grundar sin skildring i en beskrivning av hur ikonerna användes och fungerade inte bara i kyrkorna och processionerna utan också i hemmen. Ytterligare andra frågor hon belyser och gör begripliga i all deras snårighet är dragkampen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan i de sydslaviska områdena, de politiskt grundade giftermålen mellan hoven i Bysans, Rus’, Italien och Centraleuropa, krisen eller snarare kriserna på 1000-talet samt korstågen och korsfararnas psykologiskt grundade behov av att förtala den enastående rika bysantinska kultur de skändade och skövlade. Imperiets uppdelning i mini-kejsardömen efter korståget 1204, då Konstantinopel intogs och var ockuperat under mer än femtio år, väljer hon att lyfta fram inte som en svaghet och en splittring utan som ett styrketecken, som en förmåga att anpassa sig, överleva och komma igen.

Det är en klar poäng i boken att Herrin framställer Bysans som ett mångkulturellt samhälle och Konstantinopel som en kosmopolitisk stad, där karriärmöjligheterna stod öppna för den som hade talang och ambition. Bysantinarna beskrivs som skickliga förhandlare och medlare, med ledare som hellre når överenskommelser med sin motpart än till varje pris drar ut i strid. De grymma stympningsstraff som tillämpades kan inte förtigas, men här ges även en bild av en diplomatiskt driven kultur. Herrin visar hur Bysans berott av och samspelat med sin omvärld, till exempel med araber, ottomaner, genuesare, serber, ruser och nordiska väringar, och definierat sin ortodoxt kristna tro i relation till både islam och den katolska kyrkan. När hon sedan i slutet av boken betonar att Bysans’ själ kommit att överleva erövringen 1453, och att dess arv sedan dess lever vidare även bortom Centraleuropa, Balkan, Turkiet och Mellanöstern, framstår det som ett väl underbyggt ställningstagande.

Just en bysantinsk historia har länge saknats på svenska. Vi har Sture Linnérs Bysantinsk kulturhistoria, Elisabeth Piltz’ Det levande Bysans, inriktad på bildkonst och bildtolkning, samt Jan Olof Rosenqvists Bysantinsk litteratur, men då det gällt historien har inget annat än Alf HenriksonsByzantinsk historia och de svenska översättningarna av Edward Gibbons Det romerska rikets nedgång och fall funnits att tillgå. Det blir därför ett stort tomrum som fylls av den svenska översättningen av Herrins bok. Den har visserligen ett bredare kulturhistoriskt syfte än en bysantinsk historia i strikt mening men fungerar mycket väl även som en sådan. I det sammanhanget är de avslutande kronologiska uppställningarna och kartorna till stor hjälp.

Varken översättaren, Hanna Williamsson, eller förlaget, Agerings, är sedan tidigare i den bysantinska branschen – i den mån det nu kan sägas finnas en sådan – och de har all heder av sina insatser. Inte minst viktigt är att Jan Olof Rosenqvist, professor emeritus i bysantinologi, anlitats för fackgranskningen av den svenska utgåvan och på så vis borgar för dess tillförlitlighet. Det är mycket välkommet att vi här möter de bysantinska namnen på personer, platser, kyrkor och litterära verk i deras brukliga försvenskade former.

En annan lika viktig som intressant effekt av den svenska översättningen är att vi får höra något av bysantinarnas egen röst i de citat ur bysantinska texter som inleder varje kapitel och även i övrigt förekommer rikligt. Även om vi kan glädjas åt att flera bysantinska texter översatts till svenska under de senaste decennierna, åtminstone i förkortade versioner eller i utdrag, så har den som inte läser bysantinsk grekiska ändå i stor utsträckning hänvisats till att ta del av översättningar till andra moderna språk, eller – vilket är värre – använt sig av Alf Henriksons ironiska citerande och återberättande ur de bysantinska krönikorna. Men här har nu utdrag ur en mängd bysantinska texter presenterats på svenska, ofta för första gången. Att de ofta förefaller ha gjorts via engelskan och inte direkt från grekiskan är förstås en brist, men den är lätt att ha överseende med eftersom källförteckningen visar att svenska översättningar från originalspråken använts där sådana funnits att tillgå.

En särskilt underhållande text är den där Johannes Tzetzes demonstrerar hur han använder sina språkkunskaper på promenad i Konstantinopel på 1100-talet. Han talar persiska, arabiska, hebreiska och många fler språk allt efter behov med dem han möter och förklarar: ”Och jag välkomnar även ruserna enligt deras seder… ’Sdraste, brate, sestritza’, och jag säger ’dobra deni’.” Här når oss en nära tusen år gammal återklang av slaviskt språk i en text på grekiska från Bysans, översatt till svenska via engelskan!

En annan bysantinsk röst som är spännande att lyssna till på svenska är patriark Fotios, som i sitt verk Bibliotheke från sent 800-tal framstår som ”bokrecensionens uppfinnare”. Han rekommenderar, karaktäriserar och kommenterar 279 böcker, såväl till innehåll som form, i anteckningar som på ett sympatiskt sätt ofta börjar med ”jag läste”: ”Jag läste Antonius DiogenesMärkliga ting bortom Thule i tjugofyra delar” eller ”Jag läste ett omfattande, ja faktiskt enormt, arbete i femton delar och fem volymer”. Ofta är den litteratur som Fotios tar upp förlorad för oss, och det blir därför än mer fascinerande att läsa hans noteringar. Att vi inte längre har tillgång till Fotios’ bibliotek är en kännbar brist för vår samlade kulturhistoriska förståelse, en påminnelse om att den är baserad på fragment, brottstycken och delar.

På liknande sätt blir Herrins bok som helhet en kraftfull påminnelse om att vår västerländska historia och kulturhistoria ”hoppar på ett ben” så länge kunskaperna om Bysans saknas, för att låna ett uttryck från Gunnar Ekelöf, en av de svenska modernister som tidigt insåg detta.

Judith Herrin antog utmaningen att ge ett svar på frågan om vad Bysans och bysantinsk historia är till dem som undrat men tidigare inte fått tillräckligt intressanta svar. Kanske det inte varit helt utan betydelse att hantverkarna inte varit hennes enda tilltänkta läsare. Boken är också tillägnad två namngivna flickor, Tamara och Portia, ”som också frågade ’Vad är Bysans?’”, och dessutom nämner Herrin att hennes skickliga doktorander starkt inspirerat henne att pröva nya vägar för att förstå Bysans. Hennes bok blir ett svar som duger för både hantverkare, småflickor och akademiker, och som fungerar utmärkt även på svenska.

(Originally published on October 6, 2010)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s