Theodoros Metochites om människans villkor

Att leva i en stad utan murar – Theodoros Metochites om människans villkor

av Karin Hult

Den bysantinske statsmannen och polyhistorn Theodoros Metochites levde mellan åren 1270 och 1332, under det bysantinska rikets sista kulturella blomstringsperiod. Genom sin position som kansler var han nummer två i riket efter kejsaren Andronikos II Palaiologos. Om dagarna ägnade han sig alltså åt att administrera riket – ”det som är kvar av det”, som han själv säger: vid den här tiden återstod endast huvudstaden Konstantinopel och ytterligare några mindre landområden. Om nätterna skrev han: kommentarer till Aristoteles, orationer, en astronomisk handbok och självbiografiska dikter på hexameter. Dessa skrifter är bevarade men till stor del outgivna (hans brev har tyvärr gått förlorade). Metochites mest originella verk är en samling av 120 essäer med den anspråkslösa titeln Hypotyposeis kai semeioseis gnomikai, ungefär ”Kommentarer och noter”, som är föremål för ett utgivningsprojekt vid Göteborgs universitet (se nedan, Litteratur).

I essäerna diskuterar Metochites historia, filosofi, antika författare, moralfilosofi och mänskligt beteende. Några av dem handlar också om människans villkor, framför allt nr. 27 ”Klagosång över människolivet”, nr. 28 ”Om uttrycket det finns ingen som lever ett liv helt fritt från sorger”, nr. 29 ”Om hur lätt allting i människans liv kastas över ända”, nr. 37–40 klagosånger över det romerska [alltså det bysantinska] rikets olyckor och nr. 58 ”Huruvida det är bäst att bli född eller att inte bli det” (för övrigt en av de längsta i hela samlingen). Redan av titlarna på essäerna kan man ju ana Metochites’ uppfattning i frågan.

I essä 27 skriver han:

Det finns ett gammalt talesätt: På grund av döden lever vi i en stad utan murar. Detta är båda vackert uttryckt och sant, med tanke på hur snabbt och oväntat döden kan komma och hur lätt livet kan utsläckas genom en tillfällighet. För vi ser hur lätt döden kan nå oss genom en tillfällig attack och belägra och förinta vårt liv i kroppen. Men vi tycks leva i en stad utan murar också därför att vi när som helst kan kastas från framgång till motgång, från god hälsa till sjukdom, från lycka till olycka, och det finns inget som skyddar oss mot sådant. Om vi seglar med förlig vind kan vi när som helst överfallas av storm, gå på grund, lida skeppsbrott, sjunka ned i vågorna och gå under. En annan människa kanske säger att detta händer plötsligt och oväntat, men jag menar att den som är vis bör förvänta sig det. (Sem. 27.2)

Det kan vara värt att påminna om att Metochites själv levde i en muromgärdad stad. Konstantinopels stora stadsmur hade genom århundradena skyddat staden vid angrepp från araber, slaver och andra fiender.

Theodoros Metochites ombesörjde restaurationen och utsmyckningen av kyrkan i Choraklostret i Konstantinopel (1316–1321), delvis för egna medel. På den här mosaiken i kyrkans förhall (narthex) överlämnar han den restaurerade kyrkan till Kristus.

 

Från olycka till lycka

Man kan förvisso uppleva att lyckan växlar från ont till gott, och det är Metochites själv ett exempel på. Om detta berättar han i essä nr. 28, vars fullständiga titel lyder ”Om talesättet det är omöjligt att finna någon som lever ett liv fritt från sorger, om de förändringar som inträffar i livet, och om författaren själv”.

Jag har själv upplevt både olycka och lycka, och min färd genom livet ända från barndomen har inte varit någon lugn och jämn seglats; jag hade inte förlig vind från början … (Sem. 58.3)

När Metochites var ung såg hans framtidsutsikter allt annat än ljusa ut. Hans far, Georgios Metochites, var unionist och förespråkade alltså en union mellan den ortodoxa och romerska kyrkan. När detta parti förlorade makten sattes Georgios i fängelse, och hans familj befann sig i en prekär situation. Den unge Theodoros tog sin tillflykt till studierna, och lyckades så småningom genom sin omfattande bildning fånga kejsaren Andronikos II:s intresse och välvilja. Han blev anställd vid hovet och kom att göra en lysande karriär som kulminerade i ämbetet som mesazon, kansler och kejsarens närmaste man:

När jag hade visat mig dugande i Hans Majestäts tjänst, växte min lycka och framgång dagligen, ända till den dag som idag är – måtte Gud vara mig välvillig och nådig också i framtiden! Jag förunnades ryktbarhet, rikedomar som flöt in från olika håll, familjeband med kejsaren för mina anhöriga, många upphöjda förbindelser genom giftermål, och nära samarbete med kejsaren själv i hans maktutövning. … Och Gud har låtit mig komma i åtnjutande av en generös och kultiverad kejsare, och att dela hans mål i livet. (Sem. 58.4)

 

Från lycka till olycka

Men trots Metochites’ positiva erfarenheter uppehåller han sig mycket oftare vid växlingen från lycka till olycka. Han verkar närmast besatt av denna tanke, och återvänder till den gång på gång i essäerna. Låt mig sammanfatta första delen av den långa essä 58:

Med tanke på hur mycket elände man får vara med om i sitt liv, är frågan om det inte vore bäst att inte bli född. Den vise kung Salomo säger att det är bäst att inte bli född, och Platon säger att ända från spädbarnsåldern och fram till ålderdomen möter människorna så mycket elände, att om de skulle få chansen att leva om sina liv, skulle inte någon välja att vara med om alla hemska och sorgliga saker en gång till, utan föredra att dö. Och när Platon säger så, visar han att han tycker det är bäst att inte bli född. Och även om man kan uppleva glädje också i sitt liv, så överväger alltid sorgerna. Homeros säger: för varje glädjeämne finns det två sorger. Det är bättre att välja bort både glädje och sorg genom att inte leva alls. I varje blandning av gott och ont, positivt och negativt, så märks alltid det dåliga mer, även om proportionerna skulle vara 50–50. Det spelar ingen roll hur mycket man renar sig, en enda liten fläck av besudling gör att man inte får gå in i templet. I logiken följer alltid slutsatsen av den svagare av premisserna.

Det finns ingen människa som lever sitt liv helt fritt från sorger, inte ens den som är skenbart lycklig och framgångsrik. Vi har alla livets bitterhet som en jämnårig följeslagare. Alla, säger alla, drabbas av motgångar: det kan gälla kroppen, vi kan vara klena och ha dålig konstitution, vi kan drabbas av hemska sjukdomar: melankoli, epilepsi eller heliga sjukdomar; man kan vara krympling, man kan förlora kroppsdelar, fötter, ögon, öron, tungan. Man kan drabbas av sjukdom i själen.

Det finns också yttre bekymmer: om man väljer att leva ett stillsamt liv borta från offentligheten blir man föraktad och hånad. Om man är aktiv och ägnar sig åt politik, är det inte alls säkert att man uppnår sina mål, men desto säkrare att man får många fiender och avundsmän och människor som konspirerar mot en.

Om man är barnlös är detta, att sakna arvingar, något mycket plågsamt. Sådana människors liv begränsas till enbart dem själva och blir därigenom mycket korta. Men å andra sidan är det också plågsamt att ha barn. Den som bara har några få barn lever i ständig skräck att dessa barn ska dö och göra honom barnlös. Detta händer jämt och ständigt, och det är mycket värre att bli barnlös på detta sätt än att aldrig ha haft några barn alls. Och har man många barn så har man många bekymmer, och dessutom kan det hända att barnen vänder sig mot föräldrarna. En människa kan lätt störtas i fördärvet för sina barns skull.

Alla dessa omständigheter gör att många människor tycker att det vore bättre att aldrig bli födda. (Sem. 58.1–6)

 

Döden bättre än livet

Den här pessimismen har en lång tradition i den grekiska litteraturen. Tanken dyker till exempel upp flera gånger i det antika dramats körsånger, som i slutet av Sofokles’ Kung Oidipus:

Prisa icke någon lycklig, ingen man av jordens ätt, förrän livets gräns han hunnit oberörd av livets kval. (Sofokles, Kung Oidipus, 1528–30, övers. Emil Zilliacus)

Herodotos’ berättelse om Kleobis och Biton går ett steg längre. Kroisos, kung av Lydien, har frågat den vise atenaren Solon om han har träffat någon människa som var lyckligare än alla andra och förväntar sig svaret ”du, Kroisos”. Istället nämner Solon en viss Tellos från Athen, som fick uppleva sin hemstads blomstring, präktiga barn och barnbarn, materiell välfärd och slutligen döden på slagfältet efter att ha kämpat tappert och slagit fienden på flykten.

Genom att så framhålla Tellos stora lycka uppeggade Solon Kroisos blott ännu mera, och han frågade nu, vem han kunde ha träffat, som därnäst vore lyckligast, ty han tänkte, att andra rummet skulle han i alla händelser få. Solon svarade: ”Kleobis och Biton. Ty dessa, som till härkomsten var argiver, hade tillräcklig utkomst att leva av och dessutom en väldig kroppsstyrka, såsom framgår av följande. Bägge två var pristagare i tävlingen, och följande händelse berättas om dem. Då argiverna en gång firade en fest till ära för Hera, måste deras mor nödvändigt fara i vagn till templet, men oxarna kom inte i rätt tid från fältet. Då det brådskade, spände ynglingarna sig själva för och drog vagnen, som deras moder åkte i, och så körde de fyrtiofem stadiers väg och kom fram till templet i hela församlingens åsyn. Sedan fick de en den härligaste död, och Gud visade därvid, att det är bättre för en människa att dö än att leva. Ty argiverna, som samlat sig kring dem, prisade ynglingarna för deras styrka, under det att kvinnorna prisade deras mor, att hon ägde sådana söner. Modern blev överlycklig både över vad som hänt och över den berömmelse, som vunnits. Hon gick fram till gudabilden och bad, att gudinnan måtte ge åt hennes söner Kleobis och Biton, som så vackert hedrat henne, det bästa, som en människa kan få. Efter denna bön offrade ynglingarna och deltog i måltiden, varpå de somnade i själva templet för att inte mera vakna. Så slutade de sitt liv. Argiverna lät göra bildstoder av dem och uppreste dem i Delfi som typer av de yppersta män.” (Herodotos, Historia, 1.31, övers. Claes Lindskog )

Metochites hänvisar ju också till ”den vise Salomo”, som har sagt att det bästa är att aldrig bli född. Referensen gäller det kända stället i Predikarens bok i Gamla Testamentet, som enligt traditionen ska vara författad av kung Salomo:

Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen (Predikaren 4:2-3).

Predikaren (hebr. Qohelet, lat. Ecclesiastes) tillhör genren ”orientalisk vishetslitteratur”, som ofta är pessimistisk i tonen. Det är intressant att spekulera över sambandet mellan grekernas pessimism och ”orientalernas” – närheten i tid och rum är obestridlig.

Predikaren är en kontroversiell bok i Gamla Testamentet, och forskarna har diskuterat varför den har tagits med i kanon, med tanke på att den är så pessimistisk och rentav cynisk. Och i de citat och referat av Metochites jag har anfört här låter ju Metochites inte som någon god kristen – en sådan får väl inte säga att det vore bäst att aldrig bli född?

 

Livet bättre än döden

Som väl är säger Metochites något annat också, nämligen i sista delen av essä nr. 58, vars fullständiga titel nu kan avslöjas: ”Huruvida det är bäst för människan att bli född eller att inte bli född, och att det [trots allt] är bättre att bli född”. En sammanfattning:

Trots allt elände som människolivet innebär, så är ändå är existens och födelse bättre än sina motsatser; liv och rörelse är bättre än död och stillastående. Det finns visserligen inget perfekt namn på Gud, men ett av hans namn är mer upphöjt än de andra, nämligen to on, ”det varande”, “det som existerar”. Om man har något gemensamt med det gudomliga så måste det ju vara något enormt värdefullt, och vi har alltså existensen gemensam med Gud. Detta är mycket värdefullt och värt många uppoffringar.

De flesta människor klamrar sig fast vid livet hur svårt det än är, hur sjuka de än är. Hoppetknyter oss till existensen, hoppet är inget annat än kärlek till existensen. Vilken människa vill inte leva så länge som möjligt? Det är inte utan skäl vi betraktar medicinen som den främsta och nyttigaste av alla vetenskaper – den förlänger livet.

Försynen skulle aldrig ha låtit oss få del av existensen om det inte hade varit något gott. Det är inte bara vi kristna som säger detta utan även de hedniska författare som har studerat det gudomliga.

Även en blind kan se att vi har fått en värdefull gåva i vår logiska och teoretiska förmåga, genom vilken vi kan studera och spekulera om Skapelsen, denna underbart vackra syn som fröjdar hjärtat. Och att vi har möjlighet att förnimma och få kännedom om Gud, och får ta del av den kristna tron – uppväger inte detta alla sorger och svårigheter som vi möter i livet?

Dock, om våra liv bara var här och nu, som för djuren, skulle vi inte tycka det vore värt priset att få kunskap om Gud. Vårt nuvarande liv, vårt liv här på jorden, är bara som en dröm eller en kortlivad teaterföreställning, men allt detta är ju bara en förberedelse för vårt nästa liv, då, då vi – inom kort – kommer att flytta till ett bättre liv, stabilt, oföränderligt, med oändlig lycka, fritt från sjukdom och lidande, och evigt. (Sem. 58.7–11)

 

Personlig relevans

Vad är retorik och vad är äkta känsla i dessa essäer (jag vill inte använda det missbrukade och missvisande uttrycket ”tom retorik”)? Tal om lyckans obeständighet och människolivets skörhet är som sagt ett litterärt topos hos grekiska författare, men det behöver ju inte betyda att Metochites inte menar vad han säger. När han talar om utsattheten i en position på maktens höjder och om politiska motståndare och avundsmän som försöker störta en, talar han av egen erfarenhet: han har sett detta drabba andra vid det kejserliga hovet, och har säkerligen själv bidragit till andras fall. Andronikos II och hans kansler hade gott om fiender, och Metochites’ ängslan var högst befogad: en kort tid efter att han hade skrivit dessa essäer – antagligen bara några år – blev han mycket riktigt störtad tillsammans med sin avhållne kejsare.

När Metochites skrev sina essäer om människans utsatthet hade han alltså ännu inte berövats sin position eller sina rikedomar, även om detta öde ryckte allt närmare. Men något han redan hade mist var möjligheten att återvända till de platser där han tillbringat sin ungdom – där barn han lekt. Dessa områden i Mindre Asien var nu för alltid förlorade, erövrade av turkarna. Essä nr. 38 är en av flera lamentationer över denna förlust. Retorik eller inte, Metochites’ ord kan nog tala till många människor som förlorat sitt hemland:

Jag sörjer över de tidigare olyckor som drabbat Romarriket och som nedtecknats i historien, men jag sörjer också över det som inför våra ögon, igår och i förrgår, drabbat de östra delarna av riket – vad som finns kvar av det – då vår tidigare blomstring har bytts i motgång och slutligen skeppsbrott, på samma sätt som det är naturligt för människor att mera sörja sina kära som dör i deras armar och inför deras ögon, än dem som dör längre bort och kanske har gått bort i en tidigare tid, och vilkas död de hör talas om i efterhand. Ty de ting man har levt med under lång tid och vant sig vid, och därigenom älskar och längtar till – o, hur ska jag kunna stå ut med att minnas och tala om detta? – nu när de har lämnat mig träffar de mig rätt i hjärtat och sänker mina tankar i förtvivlans djup.

O, ljuvliga nejder! Man kan inte skåda eller erfara något som överträffar dem i nobilitet och behag. O, underbara trakter i Jonien, Lydien, Aeolis, Frygien och runt Hellesponten, där jag bodde som ung och levde ett underbart liv – nu lever jag landsflyktig i sorg, och gjuter på avstånd libationer av tårar som gravoffer.

O, högt älskade städer, älskade slätter, berg, gläntor, strömmande floder, lundar och ängar, glädjeämnen för alla som lever där! Liksom jag olycklige har tillbringat så mycket tid och fröjdat mig så under mina vistelser hos er, måste jag nu sörja så djupt, och varje gång jag minns er smärtar det i mitt hjärta och mina tankar, jag får svårt att andas och livet känns som en börda. (Sem. 38.1)

***

En tidigare version av den här texten har publicerats i Bysantinska sällskapet. Bulletin 23 (2005) 17–22. För fullständiga referenser hänvisar vi till den artikeln och nöjer oss här med nedanstående litteraturhänvisningar.

 

Litteratur

Metochites essäer har tidigare publicerats 1821 under titeln Miscellanea historica et philosophica. Inom ramen för utgivningsprojektet vid Göteborgs universitet har hittills en volym publicerats: K. Hult (ed.), Theodore Metochites on Ancient Authors and Philosophy. Semeioseis gnomikai 1–26 & 71. A Critical Edition with Introduction, Translation, Notes, and Indexes. With a Contribution by Börje Bydén (Studia Graeca et Latina Gothoburgensia 65), Göteborg 2002. Volym 2 (Semeioseis gnomikai27–60) beräknas utkomma 2011 (preliminär titel: Theodore Metochites on the Human Condition and the Decline of Rome). Även volym 3 (essäerna 61–70 och 72–81), som utges av Staffan Wahlgren, Trondheim, skall utkomma 2011. På svenska, see också B. Bydén, ”En tänkare vid statsrodret: kring Metochitesprojektet vid Göteborgs universitet”, i K. Hult (red.), Inga helgon precis … Politik, erotik och filosofi i Bysans, Runica et medaevalia. Opuscula 5 (1999), 69–84, och K. Hult, ”Theodoros Metochites: en lärd statsman i 1300-talets Bysans”, i Dragomanen 3 (1999) 31–46.

 

Abstract

To live in a city without walls – Theodore Metochites on the human condition

The Byzantine statesman and scholar Theodore Metochites in his essays, Semeioseis gnomikai, time and again returns to the topic of the uncertainty of fortune and the fragility of life and the human condition, illustrating this with sayings such as We are living in a city without walls [viz., because of death] and It is impossible to find anyone living a life without sorrow, and a reference to “the wise king Solomon”, i.e. the passage in Ecclesiastes which says that death is better than life. This pessimism has a long tradition in Greek literature, where it is found e.g. in the story of Cleobis and Biton in Herodotus and in tragedy, but also in Oriental wisdom literature (of which Ecclesiastesin an example). But although it is a literary topic, Metochites’ pessimism also appears genuine and heartfelt. When he enumerates the dangers of an elevated political position, we can say with hindsight that he predicts his own fall from power in 1328. In the second part of essay 58, Metochites enumerates a number of reasons (Christian and philosophical) why life, despite all its dangers and sorrows, is nevertheless preferable to death.

(Originally published on March 14, 2011)