Islamic Imperial Law

Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law. Berlin: de Gruyter, 2007.

av Olof Heilo

Alltsedan John Wansbrough på allvar började ifrågasätta Islams tidiga historia har det inte rått någon brist på akademiska nytolkningar i ämnet. Sådana har pendlat mellan islamisk-exegetiska perspektiv (G. R. Puin) till nyläsningar av de icke-islamiska källorna i ämnet (P. Crone, M. Cook) och vidare till rena spekulationer (G. Lüling, C. Luxenberg). Många gånger har de blivit föremål för kontroverser knutna till dagens politiska situation: den palestinske professorn Suliman Bashear defenestrerades av ilskna islamister efter att ha undervisat i ämnet, pseudonymen Christoph Luxenberg döljer en arabiskbördig akademiker som inte vågar gå ut med sitt riktiga namn. Men de har oftast rönt starkast kritik från den breda huvudfåran av västerländska islamologer, och det är viktigt att komma ihåg att nytolkningarna förblir just rena tolkningar: fundament för en total revision av det historiska materialet saknas. Vad de främst kan tjäna till är att tvinga den historiskt intresserade läsaren reflektera över den kontext i vilken han förstår de historiska fenomenen.

I liknande anda erbjuder Benjamin Jokischs ”Islamic Imperial Law” (Walter de Gruyter 2007) ett försök att studera uppkomsten av den islamiska lagen mot bakgrund av utvecklingen i det samtida Bysans. Kodifikationen av shari’an – en accelererande process som kulminerade i 800-talets Bagdad – sätts där i relation till den rådande utvecklingen hos kalifatets mäktigaste granne, den historiska kvarlevan av det romerska riket som – parallellt med Islams uppkomst – genomgick en rad genomgripande förändringar. Tidigare studier i ämnet (jfr Crone, ”Roman, Provincial and Islamic Law” 2002) har fokuserat på den senantika lagtraditionens fortlevnad i ruinerna av en romersk värld som snarast hade upphört att existera vid tiden för arabernas erövringar. Hos Jokisch å andra sidan är det ”Romerska riket”, dvs. Bysans, synnerligen levande när Abbasiderna kommer till makten 749-50, och det förser därmed kaliferna med ett viktigt incitament för att sammanställa en gällande lag i det långsamt stabiliserande kalifatet.

Jokischs iver att finna paralleller mellan de två ärkerivalerna ter sig ibland en smula rörande: han gör en hel kronologisk tabell över den politiska och ideologiska utvecklingen från 600- till 800-talet och söker påvisa att det som händer i Bysans säkert har en parallell i det som händer i Abbasidkalifatet, eller i alla fall något slags reciprocitet. I detta sammanhang återupplivar han både den gamla föreställningen om ett samband mellan den bysantinska ikonoklasmen och islam, samt den något nyare idén om en koppling mellan den abbasidiska humanismen och den makedonska renässansen (jfr Gutas, ”Greek Thought, Arabic Culture” 1998). De mera nogräknade recensenterna lär knappast låta sig övertygas, men det hindrar inte att boken som helhet kan väcka ett visst intresse för ämnets gränsöverskridande karaktär.

(Originally published on October 12, 2010)