Tre perspektiv på Bysans 2008

Föreläsning i Septimus Severus triumfbåge, Rom.

Föreläsning i Septimus Severus triumfbåge, Rom.

Bysans bortom Bysans? Några tankar kring seminariet ”Tre perspektiv på Bysans” vid de svenska instituten i Istanbul, Athen och Rom, 28 oktober-15 november 2008

av Olof Heilo

I den litterära perceptionen av det förgångna är ”Bysans” oftast ett negativt laddat begrepp. Som benämning på det romerska riket i dess östkristna form myntades det av upplysningens västeuropeiska humanister för att beteckna ett slags främmande avart av den egna kulturen, och fortsatte att användas av deras efterträdare i de borgerliga nationalstaternas tidevarv. Även om bysantinologin vid det här laget är en väletablerad akademisk disciplin, har den ofta svårt att rubba de mentala gränser som själva namnet tycks bära inom sig: frustrerande nog kan ämnet till följd av sin egen avgränsning nästan upplevas som en bekräftelse av de invanda fördomarna. Medan den klassiska litteraturen fortfarande har en självskriven plats i skolade européers medvetande, och folkvandringstidens västeuropeiska mytvärld förmår attrahera även den oskolade, förblir den bysantinska kulturen oftast fånge i en negativ begreppsvärld. Detta är beklagligt, för existensen av ett gränsöverskridande imperium med rötterna i det romerska riket och kronan i det osmanska, med politiskt, ekonomiskt och juridiskt avgörande betydelse för hela den grekiska, latinska, germanska, slaviska, armenska, iranska, arabiska, turkiska och judiska världen, är något som oaktat all skriven litteratur möjligen också kunde lära oss en del om de utmaningar som det moderna Europa står inför.

Seminariet ”Tre perspektiv på Bysans” har gått ovanligt tillväga såtillvida att det inte har fokuserat på bysantinska texter eller litterära källor. Seminariedeltagarna har heller inte varit filologer, teologer eller bysantinologer i traditionell bemärkelse utan kommit från ett brett spektrum av humanistiska discipliner där begreppet ”Bysans” haft helt andra betydelser: som ekonomisk, politisk och juridisk faktor eller som kulturell och ideologisk motspelare. För samtliga deltagare har seminariet erbjudit ett tillfälle att möta detta Bysans öga mot öga i fullt kroppslig bemärkelse: inte bara genom att betrakta de vitt skilda monument, institutioner och ruiner som finns bevarade från den bysantinska eran, utan genom att färdas i det fysiska rummet och uppleva landskapet, vägarna, avstånden, blickpunkterna och de naturliga gränserna. Bysans oöverskådliga bredd och komplexitet hade knappast blivit så uppenbar om inte exkursionerna hade omfattat allt från senantika praktmonument i de gamla huvudstäderna till små palaiologiska kyrkor och kloster på Peloponnessos eller i Athen. Men seminariet har heller inte inskränkt sig tidsligt till den bysantinska eran utan vinnlagt sig om att följa de bysantinska lämningarnas öde ända in i dagens värld. Såväl föreläsningar som exkursioner har fokuserat på frågor om lokal kontinuitet och diskontinuitet, och vid fotvandringar i de besökta städerna – Istanbul, Thessaloniki, Athen, Rom och Ravenna – har man ständigt bemödat sig om att integrera den bysantinska stadsstrukturens historia med den moderna stadens. Rekonstruktioner och modeller har givit en glimt av den svunna monumentalarkitektur som idag är utspridd i det turkiska Istanbuls myller, eller av de medeltida bostadshus i Rom som blivit halvt bortsopade av antikvurmande italienska stadsplanerare. Mötet med levande institutioner, forskare, arkeologer och konservatorer, från Research Centre for Anatolian Civilisations i Istanbul och de väldiga utgrävningarna i Yenikapi, det grekiska patriarkatets mikrofilmsdatabas i Thessaloniki eller Roms enda (!) egentliga arkeologiska museum i Crypta Balbi, har givit en inblick i hur arbetet med det bysantinska materialet på platsen tillgår och hur det uppfattas av lokalborna, myndigheterna och besökarna. Icke minst tycks några märkligt levande glimtar av det dödförklarade riket kanske ha skymtat i mosaikrestaureringsskolan i Ravenna eller bland de ortodoxa pilgrimerna på Mistras …

Pammakaristos

Pammakaristos

Till de perspektiv som själva seminariet erbjöd, var mängden perspektiv hos de deltagande häpnadsväckande stor och inte mindre givande. Vare sig vi intresserade oss för Bysans inom den väster- eller österländska konsten, religionen eller litteraturen, ur ett ekonomiskt, juridiskt eller politiskt hänseende, i egenskaper av arkeologer, historiker eller litteraturvetare, fann vi att vi alla hade något att ge varandra och att vi – så att säga – gemensamt fann en väg bortom den litterära begreppsrealismen genom själva betraktandet och perspektiviserandet. Den kultur som traditionellt sett ofta uppfattas som ”statisk”, ”stelnad” eller ”död” blev i våra samtal och diskussioner ett påtagligt levande väsen, som dök upp i de mest oväntade former och gestalter än i Kaukasus, än i Västergötland, på Akropolis’ ruiner och i Gunnar Ekelöfs husvagn, i gränslandet mellan germanska och islamiska rättstraditioner, på monument från de senantika romerska kejsarna eller de tysk-grekiska 1800-talskungarna, i förhållandet mellan stad och land, historia och natur. Det som var mest uppenbart från dessa möten – spontana eller intierade, föredragna i auditorier eller i fält, framlockade vid betraktandet av en spolia eller över otaliga middagar – var att den litterära gestaltningens bojor visade sig mycket lätta att lösa, att den oskrivna historien fick nytt liv och ny röst mellan rader och ruiner när vi talade om den och därmed gav den en mening. Det är vår uppfattning att detta samtal, utan att resultera i akademiskt navelskåderi, skulle kunna utökas till att omfatta många fler perspektiv och tolkningar till glädje även för en större allmänhet, och vi hoppas att det kan resultera i en snar uppföljning för vidareutveckling av våra tankar i ämnet. För mer än genom ord av stelnat bläck och tusch bör kanske bysantinarens värld förstås i ett levande samtal mellan människor av kött och blod.

L1020315

Thessaloniki

Perspektiv på Bysans från Konstantinopel till Ravenna: En resa i tid och rum

av Ragnar Hedlund

År 1460 föll det bysantinska despotatet Morea och dess huvudstad, Mystras för de ottomanska erövrarna. De hade redan redan sju år tidigare intagit Konstantinopel… vänta nu. Gick inte det bysantinska riket under i och med Konstantinopels fall? År 1453 är ju ett av de där riktiga märkesåren i historien. Men Mystras föll alltså efter Konstantinopel. Och de här despotaten, de implicerar alltså att det fanns bysantinare som inte direkt lydde under Konstantinopel? Despotatet i Morea bestod alltså till 1460: despotatet i Trapezunt ytterligare ett år. Och ändå är år 1453 som sagt ett årtal som alltid tycks omgärdad av viss mer eller mindre ödesmättad symbolik. Det har setts som en vattendelare i historien om Europas konflikter med ”östern.” Bysantium verkar i sin tur ofta ses som något av ett bålverk i denna kamp – Ingmar Karlsson, tidigare generalkonsul i Istanbul har pekat på hur det ottomanska imperiet och ”turken” kommit att spela rollen som Europas ”andre.” Men Bysantium verkar alltså vara en mer komplex historisk företeelse än vad ett flyktigt studium ger vid handen: dess historia låter sig inte inordnas i så schematiserade tankestrukturer.

Denna tanke löpte som en röd tråd genom forskarseminariet Tre perspektiv på Bysans. Detta seminarium gavs hösten 2008 som en gemensam forskningssatsning vid de tre svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. ”Programförklaringen” var att Italien, Grekland och Turkiet ofta får representera skilda kulturella och religiösa traditioner, men att den bysantinska kulturen går på tvärs mot denna bild genom att förena dessa tre länder. Att studera den bysantinska kulturen kan därför bli ett sätt att försöka bryta upp mentala gränser som präglar Europas historia. Genom hela seminariet var ambitionen att försöka identifiera och ifrågasätta just sådana gränser.

Seminariet organiserades i form av tre studieveckor, en var i Turkiet, Grekland och Italien. Under dessa tre veckor företogs föreläsningar, seminarier, studiebesök och exkursioner till platser som på olika sätt kunde relateras till bysantinsk kultur. Kursen samlade arkeologer, verksamma inom såväl klassisk som nordisk arkeologi, litteraturvetare, konstvetare, rättshistoriker och islamologer. Alla dessa deltagare, från Sverige, Norge och Danmark, bidrog genom att i seminarieform presentera sina egna forskningsområden till att tillföra ännu fler perspektiv på Bysans.

Första veckan arrangerades seminariet i Istanbul under ledning av Karin Ådahl, Jan Olof Rosenqvist och Eva Balicka-Witakowska. Det bysantinska arvets komplexitet här kommer av att det på ett sätt förenar Turkiet med Europa, i och med att Bysantium bevarade arvet från Rom. Samtidigt är det bysantinska arvet också ett ”fientligt” arv eftersom Turkiet också är präglat av arvet från det ottomanska imperium som besegrade Bysantium. I Istanbul diskuterades dels Konstantinopels historiska utveckling och den bysantinska kejsarmakten och dess ideologi, dels bysantinsk kyrkoarkitektur, kyrkohistoria och bildkonst. Speciellt intresse ägnades de monument från det kejsartida Konstantinopel som det finns spår kvar av idag, som hippodromen, palatsen, cisternerna och stadsmurarna. Flera av det viktigaste kyrkorna, som Hagia Sophia, Sergius och Bacchuskyrkan, Konstantin Lipskyrkan, Pantokratorkyrkan, Pammakaristoskyrkan och Chorakyrkan blev också föremål för diskussion. Speciellt intressant var det att se i vilket skick kyrkor och andra bysantinska monument är idag och hur de på olika sätt används i dagens Istanbul.

inspektørane I

Eleutherioshamnen, Istanbul

Studier av bysantinsk arkeologi idag hade också en viktig plats. Ett besök gjordes på de imponerande utgrävningarna av den bysantinska Eleutherioshamnen; seminariet besökte även Research Center for Anatolian Civilisation Studies där Dr. Alexandra Ricci höll ett föredrag om de olika utmaningar som stöts på i samband med utgrävningarna av bysantinska lämningar. Professor Zeynep Mercangöz höll ett föredrag om utgrävningarna av ett bysantinskt fort. Diskussioner fördes också om en kontroversiell arkeologisk park som planeras på Seraljudden. Veckan i Istanbul avslutades med en rundabordsdiskussion under medverkan av bland andra Dr. Vera Bulgurlu från Arkeologiska museet i Istanbul, professor Mehmet Özdogan från universitetet i Istanbul och Professor Andreas Ådahl. Under denna diskussion belystes många frågor om det bysantinska arvets komplexitet i dagens Turkiet.

Den andra seminarieveckan arrangerades så i Grekland, under ledning av Ingela Nilsson. Den bysantinska kulturens ställning i dagens Grekland skiljer sig – naturligt nog – från dess ställning i Turkiet i och med att den bysantinska kyrkan efter Bysantiums fall blev en viktig sammanhållande kraft och dessutom bevarade det grekiska språket. Kyrkan hade därför spelat en viktig roll i de grekiska frihetssträvandena. Den blev också en viktig grundsten för den grekiska nation som bildades i samband med frihetskriget i början av 1800-talet. Det bysantinska arvet kom också att associeras med det nya kungadömet, just på grund av kyrkans starka ställning. Det bysantinska kejsardömet kom också att hänga ihop med den ”stora idén” om ett pånyttfött storgrekland som växte fram under 1840-talet. Greklands bysantinska period kom härefter att ses som en viktig förbindelselänk mellan antiken och det moderna Grekland.

Denna andra kursvecka inleddes i Thessaloniki, en gränsstad som på många sätt förkroppsligar den problematik som också karakteriserar den bysantinska kulturen – en kultur som spänner över ”gränser.” Staden kom att spela en viktig roll under romersk kejsartid, när den blev en av de nya huvudstäder som skapades i kejsardömet framemot slutet av 200-talet. I Thessaloniki residerade kejsar Galerius, en av de kejsare i det fyrkejsarkollegium som styrde riket under slutet av 200-talet. Antagligen regerade kejsaren från det stora palats vars ruiner grävts ut mitt i staden.

Thessaloniki blev på detta sätt en viktig föregångare till Konstantinopel. Det är något märkligt att tänka sig att själve kejsar Konstantin använde Thessaloniki som flottbas under sin konflikt med sin rival Licinius – denne residerade var om inte i Bysantium, den stad som Konstantin sedermera skulle göra till sin huvudstad under dess nya namn Konstantinopel. I modern tid blev staden en av de städer som drabbades hårdast av de folkomflyttningar som blev den katastrofala följden av den ”stora idén” på 1920-talet. Det är i sammanhanget lite av en ödets ironi att staden även är Kemal Atatürks födelsestad: hans hus är idag museum. Staden var även hem för en av Europas största judiska kommuniteter, som deporterades under andra världskriget.

Här finns ett flertal av Greklands mest betydande bysantinska kyrkor, däribland Hagia Sophia, Acheiropoietos och Hagios Demetrios. Under ledning av John Burke studerade vi även de viktiga resterna av kejsar Galerius palatskomplex, till exempel Galeriusbågen som minner om Galerius segrar mot perserna i slutet av 200-talet. Detta palats är en intressant föregångare till det i Konstantinopel: en iögonenfallande detalj är att palatset – precis som i Kontanstinopel – är anlagt i anslutning till en kapplöpningsbana. Kanske fyllde hippodromen i Thessaloniki samma funktion som den i Konstantinopel och som Cirkus Maximus i Rom, som den plats där kejsaren mötte sina undersåtar. Seminariet gjorde också mycket givande besök på klostret Moni Vlatadon och dess institut för patristiska studier och på bysantinska museets nyskapande utställningar.

Documenting Byzantium

Thessaloniki

Seminariet fortsatte sedan i Aten. Här besöktes det mycket fina bysantinska museet, som genomgår omfattande renoveringar, och vars bysantinska utställning som öppnade 2004 är klart inspirerad av museet i Thessaloniki. Vi studerade även de bysantinska lämningarna i Aten. Speciellt intressant här är att studera hur dessa lämningar har inkorporerats i det moderna stadsrummet. Ett exempel är Kapnikareakyrkan, som ligger mitt på affärsgatan Ermou. Egentligen skulle kyrkan ha rivits för att lämna plats åt affärsgatan, men detta blev inte av. Istället är den lilla kyrkan ett blickfång i den moderna stadsbilden. I Aten gjorde vi också ett besök på Ateninstitutet där dr. George Pallis gav en föreläsning om bysantinska kyrkor i Aten.

Två längre exkursioner från Aten gjordes också, först till klostret Hosios Loukas. Detta blev ett bra tillfälle att få lite mer av en helhetsbild över den bysantinska kultur seminariet dittills studerat olika fragment av. Det är intressant att notera att en allt större ström av besökare kommer till Osios Loukas. Dessa kommer dock inte för att se klostret, i alla fall inte som något slags museum. Det hänger i stället ihop med att klostret 1986 från Italien återfick relikerna efter klostrets grundare, som bortförts antingen i samband med korstågen eller den turkiska erövringen. Platsen är återigen ett mål för pilgrimsvandringar.

Därefter åkte seminariet till Sparta och ruinerna av Mystras. Det moderna Sparta är i sig något av ett historiskt monument, eftersom staden återgrundades på 1800-talet, som om man ville återskapa det antika Greklands statslandskap. Mystras, denna tidigmedeltida stad från den bysantinska kulturens sista blomstringsperiod från 1200-talet och framåt, var den plats där det nog stod klarare än någon annan stans att det inte går att prata om EN bysantinsk kultur. När man går – eller oftare klättrar – runt bland stadens branta och vindlande gator befinner man sig i en tidigmedeltida stad, i ett feodalt rike. Besökaren är lång borta från de romerska kejsarnas Konstantinopel, i en kultursfär som åtminstone på papperet är den samma men som uppstår 900 år senare och i praktiken i en helt annan värld. Det fanns två viktiga lärdomar att dra av de grekiska exemplen, kanske speciellt från Hosios Loukas och Mystras; en första är hur den bysantinska kulturen är något levande, inte ett museiföremål. En andra är hur denna kultur förändras över tid.

Den tredje och sista seminarieetappen genomfördes i Italien under ledning av Simon Malmberg. Här möts man av ytterligare ett annorlunda bysantinskt arv – ett arv som kan kännas bortglömt, kanske också till en början upplevas som irrelevant. Bysantium är ju något som det är lätt att förknippa med just Grekland och Turkiet. Men Italien? Och ändå var bysantinarnas närvaro i Italien högst påtaglig: under 500-talet residerade bysantinska guvernörer i de gamla kejsarpalatsen på Palatinen och bysantinarna gav upp Bari, deras sista besittning på det italienska fastlandet, så sent som 1071, samma år som det betydligt mer bekanta slaget vid Mantzikert.

Denna sista etapp inleddes i Rom. Här låg fokus på staden Roms utveckling från senantik till tidig medeltida stad. Besök gjordes dels på museet Crypta Balbis inspirerande utställningar, dels på millenniegrävningarna på Forum. Här studerades hur stadslandskapet under tidig medeltid återtar former – som till exempel vägstråk – som funnits innan kejsartidens storskaliga, monumentala expansion. Detta är en utveckling som sätter Roms ”nedgångsperiod” under tidig medeltid i ett nytt perspektiv. Den stad som växer fram i ruinerna av det kejsartida Rom kan tyckas påver i jämförelse med det kejsartida Rom – men i jämförelse med andra medeltida städer är det en rik stad. Så är det snarare det kejsartida Rom som är anomalin? En absolut höjdpunkt under kursen var besöket i kyrkan Santa Maria Antiqua med dess fresker från 500-700-tal. Här finns bland annat en fascinerande fresk som visar jungfru Maria, utstyrd som bysantinsk kejsarinna – en anslående illustration av de täta banden mellan Rom och Bysantium under denna tid.

i baptisteriet

Ravenna

Seminariet avslutades i Ravenna. Här besöktes först utgrävningarna av det antika hamnområdet i Classe samt kyrkan Sant Apollinare in Classe; sedan studerades även San Vitale, Galla Placidias mausoleum och kyrkan Santa Croce (som mausoleet ursprungligen byggdes som en del av), de ortodoxa och arianska baptisterierna, samt Teoderiks mausoleum. Även här erbjöds tillfälle att studera hur det senantika och bysantinska arvet förvaltas rent praktiskt idag.

Alla som fick privilegiet att delta i det ”resande seminariet” upplevde det som oerhört lyckat och präglat av en entusiastisk och konstruktiv stämning. Vi ser med spänning fram emot fortsatta liknande samarbeten inom den ”nordiska bysantinologin.”

Da crew

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s