Det populära Bysans

Det populära Bysans

av Jakob Törneke

“I väst idag är Bysans undervärderat, negligerat och mittförstått, och allt är Gibbons fel!”

Ovanstående fingerade citat kan tjäna som exempel på en åsikt som många bysantiskt intresserade ibland kan uttrycka. I handböcker om Bysans är det inte ovanligt att författaren inleder med att beklaga hur negativt Bysans brukar uppfattas, ofta kopplas detta på något sätt ihop med Edward Gibbons verk The History of the Decline and Fall of the Roman Empire.

Några aspekter av denna påstått negativa bild av Bysans är bland annat skumma intiger, överdriven lyx och dekadens och våldsamma interna strider om religiösa petitesser. Men den bild som kanske dominerar framför alla andra är bilden av nedgång, beskrivningen av Bysans som ett rike som under hela sin historia befann sig på direktkurs mot undergången.

Att populärhistorien ibland har slagit mynt av denna bild av Bysans råder ingen tvekan, författare som Alf Henriksson och John Julius Norwich har i sina verk gett en bild av Bysans som på många sätt kan sägas vara i Gibbons anda.

Följande citat från Norwichs A Short History of Byzantium kan tjäna som exempel på hur stereotypt den bysantinska mentaliteten och nedgången kan framställas.

[Justinian] cared now only for the state of his Church and for the endless theological disputations in which, true Byzantine he was, he found both stimulus and relaxation. (John Julius Norwich, A Short History of Byzantium, New York 1997, s. 82)

[Basil II] cared only for the greatness of his Empire. No wonder that in his hands it reached its apogee. In one respect only did he fail; he left no children. Although his attitude to women remains a mystery, could he not have forced himself to take a wife and engender a son or two, for the Empire’s sake? Dying without issue, he virtually ensured its decline. He died on 15 December. By the 16th, that decline had already begun. (Norwich, s. 216)

Då jag som idéhistoriker alltid har haft ett stort intresse för mentalitetshistoria så har jag i mitt arbete med Bysans intresserat mig mycket för hur ovan anförda idéer om det bysantinska manifesterar sig på ett brett, populärt och folkligt plan. Vad har kvinnan på gatan för uppfattningar och fördomar om Bysans? Hur framställs Bysans i den moderna populärkulturen? Det korta svaret på både frågorna blir nog tyvärr: ‘inte mycket alls’. Jag tror att jag inte alls är ensam om att som bysantinskt intresserad ständigt behöva förklara för nya människor jag träffar vad Bysans är för något. Den totala avsaknaden av filmer, böcker, TV-serier och annan populärkultur som kopplar an till Bysans är också anmärkningsvärd.

En sökning på www.imdb.com efter långfilmer från 1970 och framåt på ordet Byzantium ger endast 4 träffar. Av dessa är ingen nyare än 1984 och enbart en är engelskspråkig (de övriga är på ryska, grekiska och ungerska). Motsvarande sökning på Roman Empire och King Arthur ger 22 respektive 19 träffar. En sökning på Byzantium under kategorin historisk skönlitteratur påwww.bokus.com ger 3 träffar medan motsvarade sökning på Rome ger 106 träffar.

För den som vill hitta exempel på Bysans i populärkulturen gäller det att söka sig mot nördigare jaktmarker. I medeltidsbaserade datorspel som Age of Empires II, Medieval: Total War ochCrusader Kings tar Bysans sin självklara plats som en av flera, spelbara, medeltida fraktioner.

Det fiktiva Bysans

Trots att Bysans i sig förekommer relativt sällan i populärkulturen är det inte ovanligt att den Bysantinska historien och den bysantinska stereotypen utgör en inspiration för populärkulturen. Det mest berömda exemplet är kanske Peter Jacksons filmatisering av J.R.R. Tolkiens Sagan om Konungens återkomst.

Här har filmskaparna använt sig av (ett väldigt Gibbonskt) Bysans som en tydlig inspiration för konungariket Gondor. Högt civiliserat och uråldrigt står Gondor som den fria Nordens bastilijon mot den onda trollkarlens Saurons orientaliska syd. I en scen med det Gibbonklingande namnet “The Decline of Gondor” talar trollkarlen Gandalf om Gondors förfall.

A thousand years this city has stood. Now, at the whim of a madman, it will fall. […] The old wisdom born out of the west was forsaken. Kings made tombs more splendid than the houses of the living and countedthe old names of their descent dearer than the names of their sons. Childless lords sat in aged halls, musing on heraldry or in high, cold towers, asking questions of the stars. And so the people of Gondor fell into ruin. (Sagan om konungens återkomst:SpecialExtended DVD edition (New Line Cinema), 46:20)

En annan klassiker med bysantinska inslag är stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Asimov som läst och inspirerats av Gibbon låter den långsamma nedgången hos ett en gång mäktigt imperium utgöra bakgrund och ram för novellerna om den lilla framväxande stiftelsens öden och äventyr. I novellen Generalen ställs stiftelsen inför imperiets sista stora general, Bel-Riose, Asimovs motsvarighet till Belisarius. Förutom den ödesmättade, till och med predestinerade nedgången i Asimovs imperium får läsaren även glimtar av hur Imperiet plågas av ständiga inbördeskrig och tronskiften och hur rikets huvudstad (planeten Trantor) utgör ett nav i en byråkrati av ”bysantinska” proportioner.

Det var mer än en planet, det var den levande pulsen hos ett Imperium som omfattade tjugo miljoner stjärnsystem. Den hade bara en funktion: administration, ett ändamål: styrelse, och en enda produkt: lag. [—] En flotta av skepp, större till antalet än alla de krigsflottor som Imperiet någonsin hade haft, lossade varje dag sina laster på Trantor för att föda de fyrtio miljarder människor som inte gav något i utbyte, utom uppfyllandet av nödvändigheten att reda ut de myriader trådar som slingrade sig genom den centrala administrationen av den mest komplicerade styrelse som någonsin existerat. (Isaac Asimov, Stiftelsetrilogin, svenska utgåvan (Natur och Kultur, Stockholm, 1994) s. 252)

Förutom Asimovs och Tolkiens klassiker finns det en mängd fantasyvärldar i böcker, rollspel och datorspel där enstat i världen utgör en (av skaparna uttalad) motsvarighet till Bysans. Även om nedgången, intrigerna och byråkratin ofta betonas även i beskrivningen av dessa världar är det framför allt i framställningen av religiösa mentaliteter som vi kan ana det bysantinska.

I nästan alla dessa världar beskrivs invånarna i dessa fiktiva Bysans som besatta av religion och ständigt involverade i diverse lärostrider. Precis som det hos J.J. Norwich verkar ligga i den bysantinska själen att käbbla omreligiösa oväsentligheter finns de i flera av de fiktiva världarna samma tendens.

Framtidens Bysans

Trots att Bysans idag är i stort sett bortglömt bland den breda publiken så lever många bysantinska stereotypervidare. De återfinns bland forskare, i populärhistorien och i populärkulturen. Även om det självklart är en kraftig förenkling att skylla allt detta på Gibbon så är det anmärkningsvärt hur ofta det 250 år gamma verket framhävs som en orsak till hur Bysans uppfattas idag.

När det gäller fiktion är det dock inte nödvändigt att de bysantinska stereotyperna enbart behöver uppfattas som något negativt. Vad en forskare uppfattar som ohistoriskt, banaliserande och stereotypt kan i sagans värld blir utmärkta komponenter i en underhållande berättelse.

Ett exempel på detta som förtjänar att poängteras är Rome AARisen, skriven av pseudonymen General_BT. En alternativhistorisk familjekrönika där några händelser under det sena 1000-talet för alltid förändrar det östromerska rikets öde. Rome AARisen är skriven på ett lättillgängligt språk, och ofta liknar den en vanlig fantasyroman men det är samtidigt uppenbart att författaren är väl bevandrad i den östromerska historien. Det är en berättelse full av intriger, förgiftningar, religiösa konflikter och en ödesbestämd nedgång men på samma gång är det en fängslande historia som för en oinsatt läsare snart väcker intresset för att lära sig mer om det verkliga Bysans. Just genom berättelsen, det fiktiva kan man alltså väcka nytt intresse för den skatt av berättelser som det verkliga Bysans är. Ett intresse som inspirerar till ny forskning, till en bredare kunskap och en bättre förståelse. Är det kanske just genom ett bejakande av stereotyperna som Bysans kan få den uppmärksamhet som krävs för att samma stereotyper till sist ska krossas?

Not:

Materialet i den här artikeln är till stor del baserat på “Domed and Doomed”, en kandidatuppsats i idéhistoria av Jakob Törneke, Stockholms Universitet, HT 2010.

(Originally published on July 15, 2011)