Virtue, status, immortality: on the applications and meanings of architectural motifs in the figural arts of the Late Roman and Early Byzantine era (c. 180-600)
av Cecilia Olovsdotter
Den senantika konsten brukar allmänt betraktas som mer abstrakt, symbolisk och andligt pregnant än föregående perioders i medelhavsvärldens historia. Forskningen kring den har traditionellt fokuserat på framställandet av människan som ett abstraherat och förandligat emblem av sin tid; en tid präglad av genomgripande samhällelig och religiös transformation, av det romerska imperiets disintegrering, och kristendomens utbredning och upphöjande till statsreligion. Det antikvetenskapliga projektet Virtue, status, immortality: on the applications and meanings of architectural motifs in the figural arts of the Late Roman and Early Byzantine era (c. 180-600), vilket jag bedriver inom ramen för en treårig forskartjänst vid Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SFII), belyser denna utveckling utifrån från en annorlunda och hittills föga utforskad aspekt: den senantika konstsymbolismens “parafernalia”. Denna parafernalia utgörs av en relativt liten krets traditionella symbolmotiv vilka får stor spridning från det sena 100-talet och framåt, och vilka regelmässigt förekommer tillsammans i olika kombinationer: Victoria, eros, örnen och andra fåglar, gudomliga och triumfala insignier, lager- och palmmotiv, musslan, clipeus-motivet, samt vegetativa, astrologiska och arkitekturala motiv. Av dessa är de arkitekturala motiven samtidigt de mest frekventa och visuellt framträdande: båg- och portalmotiven, den kolonnförsedda nischen, aedicula- och gavelmotiven, och olika varianter och hybridformer av dessa. Flertalet av dem kan spåras tillbaka till den romerska bildtraditionens begynnelse, där de huvudsakligen återfinns på grav- och äremonument, samt till orientalisk och östhellenistisk monumentalarkitektur och gravkonst. I senantik tid kommer arkitekturmotiv att appliceras närmast programmatiskt i allt slags officiell och religiös konst—i palats- och kyrkointeriörer, på triumf- och gravmonument, i småkonst och bokilluminationer—samtidigt som de successivt blir mer monumentala, komplexa och symbolbärande.
Junius Bassus sarkofag, Rom 359
Arkitekturmotivens främsta funktion inom bildkonsten är att tjäna som en särskiljande, förhärligande och “apoteoserande” inramning åt figurer och scener. Inom den romerska sfären springer de, liksom de olika symbolmotiv med vilka de systematiskt kombineras, ur en månghundraårig tradition för gestaltandet av det gudomliga och transcendentala. De uppträder fr a i konst som kommemorerar avgörande händelser av övergångs- och cyklisk karaktär i individers och samhällets liv: bortgångar, trolovningar, segrar, tron- och ämbetstillträden, jubiléer etc. Det är en tradition formad av romarnas intimt sammanlänkade föreställningar om gudomlighet, seger/framgång och död/evighet, och dess konstnärliga uttryck övertas och omvandlas av kristendomen för att gestalta dess formuleringar av uppståndelse och evigt liv. Medan arkitekturmotivens utbredning i senantikens konst visar att de nu har kommit att betraktas som en del av ett universellt bildspråk, indikerar deras spridningsmönster en underliggande arketypisk idé vilken dikterar var, när och hur de kan appliceras; ett universellt “sätt att se” vilket inte gör någon egentlig åtskillnad mellan sekulärt och sakralt, mänskligt och gudomligt.
Trots att arkitekurmotiven måste betraktas som ett stående, och från slutet av 100-talet e Kr alltmer framträdande och elaborerat, inslag i den romerska konsttraditionen, vars tillämpning helt klart sker enligt bestämda mönster och för att fylla funktioner bortom de rent kompositionella och visuella, saknas hittills en samlad, strukturell analys av dem. Kanske ligger förklaringen till detta i att motivkategorin av hävd klassificeras som sekundär och redundant, vars främsta eller enda funktion är den förskönande utfyllnadens, och vars eventuella innebörder är generiska och banala. I kontrast till denna “negativa” förståelse utgår det aktuella projektet från det “positiva” antagandet att närvaron av och formen för varje typ av föreställande motiv i en bild, också sådana av sekundär och symbolisk art, inte endast är betydelsebärande utan ofta avgörande för en fullständig förståelse av bilden som helhet. Så bör t ex bör en arkitekturgavel dekorerad med mussel- och lagerkransmotiv som inramar en tronande Kristus eller kejsare förstås som produkten av medvetna och syftesenliga motivval, och betraktas som meningsfulla attribut för den status som den återgivna personen åtnjuter i det aktuella sammanhanget. Arkitekturmotiven och deras gestaltning (typ, form, kombination med varandra och med olika symboler, kompositionsmässig placering etc.) kan på olika sätt sägas specificera, nyansera och förstärka bildens huvudinnehåll, och därmed ge fingervisningar om hur bilden bör förstås i sin kontext, dvs vilka idéer och trosuppfattningar som kommer till uttryck genom den.
Flavius Anastasius konsulardiptyk (vänster panel), Konstantinopel 517 (vänster panel)
Genom systematiska analyser och tolkningar av ett representativt urval bildexempel vilka sammantagna illustrerar de olika arkitekturmotivens tillämpningsmönster, spridning och anpassning till nya, fr a kristna sammanhang, söker projektstudien blottlägga de samhälleliga och religiösa behov och idéer som gav upphov till deras utbredda bruk, och till symboliseringen av konsten i stort, under senantiken. Studien kommer förhoppningsvis att fylla ett tomrum inom forskningen kring periodens ikonografi, inte endast genom att lyfta fram en vanlig men “bortglömd” motivkategori, utan genom att från en ny och annorlunda vinkel belysa en av den romerska konstens mest fundamentala aspekter: formulerandet och “regenererandet” av officiell status och dess ideologiska överbyggnader i och genom bilder. De personliga och civila kvalitéer (virtus, civitas, dignitas, pietas, auctoritas, felicitas, fortuna genitatis, romanitas etc.) och gärningar som sågs som förutsättningar för framgång och status i det offentliga livet, och för odödlighet i såväl det gemensamma minnet som i livet efter detta, utgör en av den romerska konstens mest centrala teman från kungatid och långt in i den kristna eran, där de uppgår i den nya religionens andliga ideal, trossatser och formella strukturer. I det aktuella projektet står mekanismerna för hur dessa traditionella kvalitéer och ideal uttrycks, befästs och omformuleras genom bildspråk i den genomvälvande perioden mellan antik och medeltid i fokus.
Rabula-evangeliet, Syrien 500-tal; fol.09v: Matteus och Johannes
(Originally published on February 7, 2011)
The Nordic Byzantine Network 
