En bysantinsk spelkväll

av Olof Heilo

Är det möjligt att återskapa Bysans’ kamp mot Kalifatet utan att komma till skada? Jadå, åtminstone enligt speltillverkaren Warfrog Games och deras designer Martin Wallace, som med ”Byzantium” har gjort om 600-talets stora politiska konfrontation mellan östromare och muslimer till ett brädspel. Kanske något opassande för ett så polariserat ämne, kan det tyckas, men för den som känner konflikten utan och innan kan det också vara ett avkopplande sätt att betrakta det legendariska händelseförloppet.

Tipset hade vandrat mellan våra medlemmar ett tag, men det först hos Jakob Törneke vi fann någon som lyckats sätta sig in i de ganska invecklade (för att inte säga bysantinska) reglerna. Speltillverkaren har nämligen inte bara haft något banalt erövringsspel i tankarna (av typen ”Risk”, där resultatet blir totalt ohistoriskt) utan försökt kontrollera utgången genom ett sinnrikt regelverk som förvånansvärt väl höll förloppet inom sannolikhetens gränser. Nåja, nästan. Spelarna förväntas alltså inte välja politisk sida i konflikten utan växlar hela tiden sida mellan de två kontrahenterna för att berika sig själva så mycket som möjligt på både kejsardömets och kalifatets sida. Just några sådana konkreta exempel på gränsöverskridare känner nu inte historien till, även om det naturligtvis existerade på det lokala planet (samt möjligen, på ett mera abstrakt plan, i form av den makroekonomiska enheten i Östra Medelhavsområdet).

När spelet börjar är den politiska situationen i stort sett identisk med Östra Medelhavet anno 632: Bysans (Östrom) kontrollerar fortfarande Anatolien, Syrien och Egypten, det nyss slagna Persien ligger utblottat och öppet för främmande erövring, uppe i Trakien håller Bulgarerna (aningen prematurt, men annars får man väl tänka sig Avarer i deras ställe) på att rumstera om och nere i Hijaz har den första islamiska staten just tagit form. Precis som i verkligheten visar sig den senare vara krigiskt överlägsen, så att de av våra spelare som placerade sig i Jerusalem och Alexandria mycket snabbt kom i underfund med fördelen att ta parti för araberna. Men eftersom spelarna dessutom strävade att positionera sig mot varandra, kom dessa städer också att växla sida ett antal gånger (vilket åtminstone för Alexandrias del är historiskt riktigt). Endast undantagsvis fördes konflikten däremot in i Anatolien, där Taurusbergen tycktes bilda gränsmur även i spelets värld. Även ett försök att säkra bysantinska positioner i Persien (alltså ungefär som om Herakleios hade fortsatt sitt segertåg på 620-talet) föll till sist på resursbrist, och samme spelare började istället invadera detta land i Islams namn. Bulgarerna var ända nere i Thessaloniki och härjade, men på ett mycket mera planlöst sätt – den förtänksamme speltillverkaren har här tillsett att bulgarerna bara kan användas för att ställa till förtret för andra spelare, inte för att själv säkra sig vinning.

Spelet erbjuder många andra sätt att skaffa sig fördelar: man tillförsäkra sig stöd av kejsaren eller kalifen, inta eller befästa städer och – om man har mycket pengar – låta uppföra sig kyrkor respektive moskéer. Och i ett hänseende har spelet definitivt fattat den historiska galoppen: den viktigaste aktiviteten på båda sidor består i att kräva in skatt. Detta sker i slutet av varje spelomgång, och då berikas varje spelares bysantinska resp. arabiska skattkista beroende på hur han eller hon investerat under de föregående dragen. På det hela taget är det alltså riktigt pedagogiskt, fast huruvida vårt spelande också påverkades av befintliga historiska perspektiv är kanske svårt att säga. Vi hade i alla fall mycket roligt, och tackar i synnerhet Ingela Nilsson för att hon upplät sitt köksbord som slagfält åt bysantinare och muslimer.

(Originally published on May 9, 2011)